Irene
Den 29/12
Alla insändare jag har skrivit i bloggen hitintills har skrivits med tanke på att mina vänner läser denna.
Idag vill jag skriva vad jag egentligen tycker och tänker.
Har fått samtal från vänner som oftast peppar och muntrar upp mig. Det behövs ska ni veta. Jag känner tvivel ibland att min behandling av cancern ska lyckas. Visst förebrår jag mig oxå att jag inte slutade röka tidigare.
Behöver definitivt inga pekpinnar ang. rökningen. Jag lovar... ingen kan anklaga mig hårdare än vad jag själv gör.
Mitt liv är värdefullt för mig och jag har ett rikt liv och har mycket att vara tacksam för.
Känner inte alls för att avsluta det i förtid.
Tänk er att ni är helt beroende av att era läkare ska ha vetskap om de senaste rönen inom cancerforskningen, för att ni ska få fortsätta ert liv!
Tanken är skrämmande!
Tänk positiva tankar... visst men ibland vill man svära och förbanna och tycka att man inte har förtjänat detta.
Känna sig maktlös och som en liten skit i universum.
Har jag varit extra elak eller gjort någon riktigt illa? Har jag inte varit en bra medmänniska.
Jag vet att det inte har med cancer eller inte att göra men ibland tänker jag inte logiskt.
Ett år har snart gått och ett nytt ska börja.
Det lovas nyårslöften och man ska alltid börja något nytt och nyttigare liv.
Detta år blir extra viktigt för mig.
Min strålning med cellgifter börjar den 11/1 , ska det då visas om det ska lyckas att få bort tumören eller inte.
Ja vem vet?
Vågar man hoppas på ett nytt nyår?
Jag vill göra så mycket och hoppas att jag ska kunna det.
Visst är det tufft även för oss som står bredvid.Jättebra att du skriver vad du känner bloggen är till som ventil för dig bry dig inte om att skriva för oss utan skriv dina tankar och oro.Självklart har du mycket att ge och jag hoppas av hela hjärtat att du har många nyår att se fram emot.Många kramar gittan.
gittan skriver en jättebra kommenta. Detta ska vara en pysventil för dig, klart att de finns dom som ska vara skitviktiga och kunna allt om canser, ge pekpinnar och så. En dag kanske dom eller någon nära drabbas,ska vi då göra lika mot dom. Kan knappast tro att vi är sådana idioter. Stå på dig syrran och skit i förståsigpåarna. Vi håller tummarna och hoppas att vi får uppleva massor av år tillsammans. kram jag älskar dig.
Hej Irene! Förstår hur du känner det. Ibland behöver man även få ventilera sin rädsla och ilska och få möjlighet att röra lite vid tanken på tänk om det inte går bra... Så kände jag iaf när Jonathan var sjuk. Ibland behövde jag få prata om min värsta farhåga, att han inte skulle klara sig men alla ville bara att man skulle tänka positivt. Kände mig ofta irriterad över detta men vet också att det är människans sätt att vara, det är svårt att nudda vid tanken på det onda som finns omkring oss. Mycket lättare att peppa andra att tänka positivt än att ta till sig deras sorg och smärta. Jag tycker det är bra att du är ärlig om dina känslor i bloggen. Jag hade en väldig "tröst" i att skriva i min och att få ut mina innersta tankar och känslor.
Kramis malin
